Svalbards fascinerande historia

Svalbards historia är lika händelserik och fascinerande som norrskenet på vinterhimlen. Ögruppen har lockat till sig människor i århundraden, från tiden då modiga upptäckare använde den som bas till dagens roll som vetenskapligt centrum.

Idag är befolkningen visserligen liten, men berättelserna om livet längs de isiga stränderna binder samman otaliga länder, kulturer och språk.

Vikingarna verkar ha varit de första som kände till regionen som så småningom skulle komma att kallas Svalbard, men öarna utforskades inte ordentligt förrän långt senare.

Den nederländske upptäcktsresanden Willem Barentsz hittade Svalbard när han letade efter Nordostpassagen 1596, även om vikingar och pomorer (ryska bosättare) kan ha varit där tidigare. Barentsz dog till sjöss när hans fartyg fastnade i isen, men de överlevande besättningsmännens skildringar av Svalbard etablerade bilden av en både farlig och löftesrik plats.

Svalbard var oemotståndligt för valfångare och jägare, som lockades dit av berättelser om isbjörnar och valrossar i de karga landskapen, men det var inte förrän på 1600-talet som Svalbard började få en mer bofast befolkning.

Baskiska, nederländska, engelska och franska valjägare anlade tillfälliga stationer, vilket förvandlade ögruppen till ett viktigt ekonomiskt centrum. Det var en tid som kännetecknades av brutal exploatering av havets resurser, vilket ledde till att en del valarter nästan blev utrotade i vattnen runt Svalbard.

Kolgruvor har varit en viktig del av Svalbards ekonomiska historia sedan tidigt 1900-tal. Företag från Norge och Ryssland etablerade bosättningar för att stötta gruvnäringen, vilket ledde till ökad befolkning och förbättrad infrastruktur. Longyearbyen, ögruppens största stad, är döpt efter den amerikanske entreprenören John Munro Longyear, vars företag började bryta kol här år 1906.

Det ryska och sovjetiska intresset för Svalbard handlade främst om möjligheten att utvinna resurser. Gruvsamhället Barentsburg grundades ursprungligen av ett nederländskt gruvföretag på 1920-talet, men på 1930-talet blev det mittpunkten för Sovjets arktiska ambitioner. Än idag är Barentsburg en symbol för Rysslands närvaro längst uppe i norr med sina skyltar på kyrilliska och sin sovjetiska arkitektur.

Svalbards kolgruvor gjorde mer än att bara ge Europa och Ryssland bränsle och forma det fysiska landskapet med gruvor, järnvägar och städer. Mer än någon annan bransch har gruvnäringen också format Svalbards mänskliga geografi. Gruvarbetarna och deras familjer skapade tätt sammantvinnade samhällen som fungerade som en motpol mot den arktiska isoleringen och kylan. Städer som Longyearbyen och Pyramiden restes ur snön och fick skolor, sjukhus, bibliotek och teatrar. Svalbard är ett levande exempel på människans otroliga förmåga att skapa förutsättningar för ett gott liv i världens mest ogästvänliga miljöer.

Spetsbergentraktaten från 1920 var ett avgörande ögonblick i ögruppens historia. Fördraget erkände Norges suveränitet samtidigt som övriga undertecknare fick rätt att bedriva kommersiell verksamhet på lika villkor.

Det här unika politiska avtalet ledde till det mångfacetterade internationella samhälle som finns på Svalbard idag, där människor från Norge, Ryssland och många andra platser kan samexistera.

Med det sagt har Svalbard inte alltid varit en fridfull plats. Ögruppens strategiska läge gjorde den till en omstridd plats under båda världskrigen. Under första världskriget sågs Svalbard som en potentiell utgångspunkt för tyska u-båtar, varpå de allierade etablerade sig här. Andra världskriget innebar en mer direkt påverkan. Svalbard var strategiskt avgörande för att ge väderprognoser till fartyg och flygplan som navigerade Barents hav.

När tyskarna insåg att befolkningen hade evakuerats 1941 etablerade de en väderstation där, och 1943 ödelade tyska granater både Barentsburg och Longyearbyen. Norska och sovjetiska trupper arbetade för att köra bort nazisterna från öarna, men de sista tyska trupperna lämnade inte Svalbard förrän flera månader efter krigsslutet.

Under kalla kriget hamnade Svalbard i en unik geopolitisk position. Ögruppens strategiska betydelse ökade på grund av missilers räckvidd från polarregionerna och behovet av satellitstationer. Även om det inte skedde några direkta militära konfrontationer på Svalbard förekom det mycket spionage och övervakning, där både öst- och västblocket noga bevakade varandras rörelser i området.

Svalbards extrema breddgrad gör det till en ovärderlig plats för forskare, särskilt inom meteorologi, glaciologi och polarbiologi. Här ligger University Centre in Svalbard (UNIS), världens nordligaste institut för högre utbildning, som lockar till sig internationella studenter och forskare.

Eftersom klimatförändringarna påverkar Arktis snabbare än de flesta andra regioner har Svalbard blivit ett naturligt laboratorium för att studera klimatförändringarnas effekter. Ögruppen har många forskningsstationer och forskare från hela världen kommer hit för att studera smältande glaciärer, minskande permafrost och förändrade ekosystem.

Ett av Svalbards mest fascinerande bidrag till världen är det globala frövalvet. Anläggningen öppnade 2008 och fungerar som en reserv för världens växtlighet, insprängd i permafrosten.

”Det är ett så pass viktigt monument att människor åker till Svalbard bara för att få se det, trots att man inte får gå in”, säger Caroline Sund, resedesigner för Hurtigruten Svalbard. ”Valvet är en stor del av livet här. Det betyder mycket för människor, och dessutom är det en fin byggnad. Du kan se den uppe på kullen, och under den mörka delen av året är den upplyst för att se ut som norrskenet.”

Svalbards globala frövalv kallas ofta ”domedagsvalvet” – inte för att det fyller någon apokalyptisk funktion, utan för att det fungerar som ett säkerhetsnät mot förluster i globala genbanker. Med sin stabila konstruktion och sina naturliga minusgrader garanterar valvet att världens biologiska mångfald bevaras för framtida generationer. Valvet representerar en betydande investering i mänsklighetens framtid, eftersom det förvarar mer än en miljon unika frön från nästan alla länder i världen.

Det globala frövalvet på Svalbard är en storslagen symbol för ögruppens bestående arv. Det här är en plats där det förflutna alltid är närvarande och där framtiden säkras djupt inne i den arktiska isen.

Svalbard har aldrig haft en särskilt stor bofast befolkning – populationen här har mestadels bestått av äventyrare, gruvarbetare, soldater och forskare på tillfälligt besök. Den extrema miljön gör det svårt att bo här året runt, men ett fåtal familjer har levt på Svalbard i flera generationer. Alla människor som har kommit, gått och stannat genom seklerna har lämnat sina unika kulturella avtryck,

och som ett resultat av detta är Svalbards kulturarv lika mångfacetterat som dess historia. Den unika blandningen av norska, ryska och internationella influenser märks tydligt på den kosmopolitiska stämningen, arkitekturen i orter som Barentsburg och Longyearbyen, och på firandena av högtider och traditioner från världens olika hörn.

Idag är den tätt sammansvetsade internationella gemenskapen ett av Longyearbyens mest utmärkande drag och ett av de främsta skälen till att folk blir kvar här.

Caroline berättar att hon förväntade sig en internationell stämning när hon flyttade till Longyearbyen 2021, men att hon ändå blev förvånad över hur påtaglig den var. ”Gemenskapen är det jag gillar bäst med att bo här. Den är fantastisk och väldigt rolig. Det finns människor från hela världen här: Australien, Thailand, Filippinerna, USA, från stora delar av Europa, Spanien, Frankrike och England – från alla möjliga ställen.”

Alberto Loranzo, kökschef på stadens populära finrestaurang Huset, instämmer fullständigt: ”Det är så isolerat, men du hittar många fina vänner.”

Språken på Svalbard speglar den internationella auran. Norska och ryska är dominerande på grund av bosättningarna – både i det förflutna och i dag – men på grund av Spetsbergtraktaten och öarnas betydelse för forskning har engelska också blivit vanligt. Blandningen av olika språk på en så pass avlägsen plats vittnar om Svalbards roll som en mötesplats för olika länder och kulturer, trots sin plats i det ödsliga Arktis.