Kära kust, från Huset

Huset är beläget i utkanten av Longyearbyen, bredvid Longyeardalens svepande sluttningar på Spetsbergens västkust. För att ta sig till ”Den gamla damen” går man två och en halv kilometer från Adventfjordens steniga stränder och hamnen där vår signaturresa Svalbardlinjen lägger till under sommaren.

Längs vägen kan du se de låga röda, gula, blåa och gröna byggnaderna i Gamle Longyearbyen, den modesta spiran och flaggstången på Svalbards kyrka och det livliga hotellet Funken Lodge. Nästan rakt över floden från Huset finns resterna av en gammal kolgruva halvvägs upp på dalens östra sida.

Huset är en av få byggnader i Longyearbyen som är byggd av tegelsten och betong. Den lådliknande vita byggnaden med fönster som glöder av ett varmt och välkomnande ljus är en ständig ljuspunkt ovanför staden under de långa vinterkvällarna. Det är lätt att förstå varför den här platsen har spelat – och fortfarande spelar – en avgörande roll i samhället, och varför många är stolta över att vara en del av dess historia.

Huset slog upp portarna 1951, då livet i Longyearbyen kretsade kring kolbrytning. Det byggdes av gruvbolaget Store Norske Spitsbergen Kullkompani som en öppen och neutral mötesplats där både gruvarbetare och företagets tjänstemän kunde umgås över klassgränserna.

Sedan dess har Huset haft många olika funktioner i samhället. Det har vikarierat som skola, kyrka, butik, postkontor, flygplatsterminal, sjukhus och biograf. Just biografdelen är särskilt passande eftersom Huset ritades av Jacob Hansen, en av arkitekterna bakom Oslos välkända biograf Colosseum.

Genom årens lopp har människor samlats här för att spela bridge, sjunga och givetvis äta.

”Jag tror att vi som bor på Svalbard behöver någon slags normalitet. Möjligheterna är begränsade, men det är livsviktigt att samlas och träffa varandra”, säger Alberto Lozano, chefskock på Huset. ”Du sätter dig inte i en park här eftersom vädret är oförutsägbart även under sommaren, så restauranger spelar en viktig roll som mötesplats.” Hans ord är lika sanna nu som de var när Huset först kom till.

Husets första ägare serverade kaffe och bakelser tre dagar i veckan samt smörgåsar och grytor på lördagar. Gästerna kunde köpa en flaska öl per tillfälle, och de var alltid tvungna att lämna tillbaka tomflaskan.

1977 öppnade Husets restaurangverksamhet. I linje med den tidens mattrender kunde gästerna beställa rätter som toast melba och räkcocktail, samtidigt som den tillåtna alkoholförtäringen ökade till en flaska vin per person och måltid.

På 1980-talet hamnade vinet i fokus, då Husets numera välkända samling startades av Hroar Holm. Vinkällaren öppnade på 1990-talet, och vid ett tillfälle fanns det mer än 25 000 flaskor där.

En hel del fascinerande berättelser lär ha delats över årgångsflaskorna av allt från sotiga gruvarbetare och klimatforskare till filmproducenter och kryssningsresenärer som njuter av utsikten.

Det är fortfarande maten som får besökare och lokalinvånare att samlas i Huset. Huset Bistro och Huset Café & Bakery håller liv i traditionen att öppna på lördag eftermiddag. Det finns också konferenslokaler, men det är ändå restaurangen Huset som är lokalbefolkningens verkliga stolthet.

Idag är Huset en av Norges bästa restauranger och i vinkällaren – en av Skandinaviens finaste, med två vinglas i betyg av Wine Spectator – finns fler än 6 000 flaskor. Det är en imponerande samling var som helst, men särskilt på den 78:e breddgraden.

”Jag tror att jag är en del av legenden om Huset. Ingen kock är större än själva byggnadens historia. Jag gör bara min del så respektfullt som möjligt”, säger Alberto när han funderar över hur han tar Huset in i framtiden.

Det är viktigt för Huset att produkter från Svalbard får spela en större roll. ”Vi tänker framåt när det gäller hållbarhet”, säger han. ”Vi påstår inte att verksamheten är helt hållbar – det kan vi givetvis inte vara, exempelvis kan man inte odla citroner här – men varje meny [vi skapar] rör sig i den riktningen.”

Alberto och hans kollegor använder så många produkter som möjligt från Svalbard och Norge. Bland annat samarbetar de med lokala och övervintrande jägare för att kunna ha svalbardsren, ripa och storsäl på Husets imponerande meny. Hans team har också startat ett växthusprojekt där de odlar groddar och örter som rosmarin och timjan.

På sommaren, när midnattssolen skiner dygnet runt, plockar de svamp och fjällsyra – som de har en särskild licens för – bland bergen kring restaurangen. ”När du är hyperaktiv, som jag är, kan du lägga hela nätterna på att plocka svamp från och med juli!” skrattar Alberto.

Precis som man förväntar sig av en fin restaurang är Husets presentation av maten lika utsökt som smaken. Stoltheten, passionen och målet att uppnå bättre hållbarhet syns också i den fantastiska presentationen. Till och med tallrikarna är plockade i det vilda. De är gjorda av fossiler som grävts upp ur bergssidan, stenar från stranden och trä som spolats upp i närheten.

Varje tugga innehåller en berättelse som man kan dela med sina vänner. Husets senaste roll är definitivt ett passande kapitel i den pågående berättelsen om Svalbards mest älskade byggnad.