Kära kust, från Catherine, landskapsmålare

”Det ljuset var väldigt krävande”, säger Catherine när hon ser tillbaka på sin resa med Svalbardlinjen förra sommaren. ”Jag kunde inte sova. Jag kände mig nästan manisk i mina försök att ta in så mycket som möjligt av det jag såg och försöka fånga en bit av den energin. Det är ett så mäktigt landskap som reser sig ur havet. Och formerna är helt sanslösa.”

Catherine är en utbildad skeppare som har seglat hela livet, och hon har läst mycket om äventyrarna som var först med att segla längst uppe i norr. ”Jag övervägde att göra det med min egen lilla båt, men det skulle ta runt ett halvår bara att ta mig upp dit!” Så att åka med Hurtigruten var en dröm som gick i uppfyllelse. Det innebar också att hon kunde fokusera helt och fullt på sin konst och låta den erfarne kaptenen på MS Trollfjord ta hand om navigeringen.

Baserat på teckningarna hon gjorde vid sitt lilla bord på MS Trollfjords däck förra sommaren har Catherine målat en hel serie med motiv från den norska kusten. Det är fascinerande att bevittna färgernas och stämningarnas gradvisa skiftning i olja och vattenfärg i takt med att hon kom längre norrut, från den livfulla grönskan i Åndalsnes och polcirkelns vita energi till de överraskande lertonerna på Svalbard och de blå glaciärerna på 79:e breddgraden.

Ljuset i Catherines studio i Cornwall är varmt och gult när hon pratar med oss i början av juni, nästan ett år efter sin resa till Norge. Men bilderna på väggarna, som är inspirerade av hennes tid på Svalbardlinjen, gnistrar av ett väldigt annorlunda sorts ljus: den norska midnattssolens.

Det här ljusets egenskaper kan överraska människor som bor längre söderut. Midnattssolens ljus kan vara klart och nästan bländande, till skillnad från de varma honungstoner som vanligtvis associeras med skymningens gyllene timme.

”När jag vaknade fanns det en klarhet i det ljuset som inte liknade någonting jag sett förut”, säger Catherine. ”Jag har seglat hela mitt liv, men det här var något annat. Det var ett högtryckssystem över Norge medan vi var där, och det skapade en glasaktig, förväntansfull stämning i landskapet. Vid ett tillfälle, när vi rundade Lofoten och närmade oss Træna, blev allt silvrigt. Det kändes som att vi lämnade en värld och klev in i en annan. Det var som att gå in i en dröm.”

I egenskap av landskapsmålare ser Catherine mer än gröna kullar, grå klippor och ett blått hav när hon studerar omgivningen. Hon ser en uppsjö av färger och former. När Catherine reste mot Svalbard gav midnattssolen ännu fler färger till hennes palett.

”Ju längre norrut jag kom, desto blåare blev det. Det är något man egentligen bara lägger märke till om man målar. Jag märkte det på paletten. Berlinerblått skapar intensiva skuggor, så jag använder ofta det. Men vissa av oljefärgerna jag valde att använda var metalliska, eftersom de avger en glans som visar det studsande ljuset. Och jag använde mycket rosa eftersom himlens färg ändras och får rosa nyanser vid det som skulle ha varit skymningen, även om solen faktiskt aldrig går ner bortom horisonten.”

Catherine är inte den enda konstnären som har inspirerats av midnattssolens unika ljus. När hon kom tillbaka hem började hon forska i hur andra konstnärer har beskrivit ljuset, och hon har upptäckt några intressanta paralleller.

”Jag tittade på Anna Boberg, en svensk konstnär som arbetade i Norge runt förra sekelskiftet. Hon bar en enorm pälskappa och hade sina målarredskap utspridda framför sig. Jag tittade på Munch. Han är mest känd för Skriet, men han gjorde fantastiska landskapsmålningar också. Vi verkar använda samma språk allihop, ett språk med rosa ljuslinjer som kommer från himlen. Du kan se det i en av mina målningar av Træna. Det är intressant att andra konstnärer har sett samma saker.”

Det är talande att Catherine pratar om sin konst som ett språk. Färgen är hennes sätt att ”beskriva” och ”översätta” sin upplevelse av omgivningarna. Hon pratar om vikten av att öva sig på att ”vara” på en plats, att titta noga på var hon befinner sig. Sedan behöver hon lite distans, både i tid och rum, när hon målar en bildserie baserad på teckningarna hon ritade ombord. Varje målning blir mer abstrakt än den föregående i takt med att hon ”vänjer sig vid språket och börjar tänka mer och mer på vilka kvardröjande effekter som landskapet har på din hjärna.” Det är som ett samtal mellan kusten, penseln och känslorna.

Men det var inte bara de pittoreska omgivningarna längs kusten som gjorde intryck på Catherine.

”Att åka in i Trollfjorden var en mäktig upplevelse för mig. Jag blev helt knockad av flera olika saker, bland annat av hur skickligt den kvinnliga skepparen styrde in fartyget i fjorden. Jag seglar mest med yacht, så min utbildning är förstås annorlunda, men jag beundrade hur hon gjorde en balettliknande vändning flera gånger i slutet av Trollfjorden och sedan försiktigt styrde båten ut igen ... Vi hade havsörnar ovanför oss och fjorden är så smal att du känner dig väldigt nära kanterna. När vi gick in i det smalaste gapet var det nästan som en födelse. Jag förstår varför Trollfjorden är en viktig plats i mytologin.”

MS Trollfjords, och alla våra fartygs, relativt ringa storlek innebär att vi kan ta oss in i de små, djupa och berlinerblå fjordarna på ett säkert sätt. ”Du får se mycket mer än du hade sett på ett större fartyg”, noterar Catherine.

En annan höjdpunkt var att åka till en glaciär på Svalbard med en eldriven båt. ”Den turkosa glaciärfärgen är något du inte kan beskriva med målningar”, säger hon och beskriver det istället som en upplevelse för hörselsinnet.

När de kommit tillräckligt nära kanten av glaciären och stängde av motorerna ”kan jag höra hur isen knakar och gnisslar; den pratar hela tiden och rör sig ständigt när den bryter sig loss från världens ände. Sedan tar den sig loss väldigt, väldigt långsamt, och formerna som isen skapar när den smälter är otroliga”, säger hon. ”Eftersom det var dimmigt när vi närmade oss glaciären fick man en känsla av att befinna sig på en tyst teater. Man snappar upp minimala ljud långt bortifrån. Det förvränger känslan av rum och storlek.”

Beslutet att resa längs kusten med Hurtigruten var också viktigt, både för Catherine och många av passagerarna som hon pratade med ombord.

”Alla platser vi besökte på resan berörde människor på fantastiska sätt. Många av de jag pratade med hade drömt om den här resan länge. Det är inte en vanlig semesterkryssning där du går ombord och hoppar rakt ner i poolen. Det känns mer seriöst, och de jag pratade med verkade ha en intellektuell koppling till äventyret.”

”Jag tror att det har att göra med att Hurtigruten var den första fartygslinjen som öppnade upp kusten. Landskapet förändrades av det. Föreställ dig hur isolerade de här platserna var innan Hurtigruten började lägga till där och etablerade en rutt som möjliggjorde postgång, handel och nyheter om allt som hände längs kusten.”

Ibland pratar Catherine om kusten som om hon känner sig delaktig i den, snarare än att bara observera den. Och det stämmer. Som konstnär säger hon att hon gillar att verkligen ”anlända” och känna var hon befinner sig – en process hon tycker är enklare i den ”mer mänskliga hastighet” som en båtresa innebär – innan hon börjar översätta den känslan till en bild.

”Det är så jag ser på mina målningar. Om du känner till platsen tillräckligt väl kan du känna igen den i målningen, men en av mina målsättningar är att alltid försöka skapa en djupare förståelse av var platsen är belägen, hur den har påverkat mig och hur den kan påverka dig.”

Vi hoppas att du vill prova på att se den norska kusten genom en målares ögon efter att ha hört om Catherines upplevelse på Svalbardlinjen. Kanske kommer du, i likhet med Catherine, att känna dig ännu mer berörd av vårt vackra hem nästa gång du hälsar på.